Diken älskar uppenbarligen mig.

Först körde jag ner i diket med bil och nu idag så ramlade jag ner i ett dike på promenaden. Väldigt klantigt av mig. Men det såg nog riktigt kul ut skulle jag tro, men som tur var så tror jag inte att någon såg mig.

Jag och Åskar var ute på långprommis i det vackra vårvädret, han gick lös eftersom det inte var några andra människor ute, vi stannade till i en park, jag gungade lite, helt sjukt så skönt det är att gunga, oavsett om man är 3 eller 20 år. Men hursomhelst så efter det gick vi vidare, Åskar var fortfarande lös eftersom han är bra på det och i stort sett alltid kommer på inkallning. Observera att jag i stan och på en promenadväg och inte i skogen med djur runt knuten. Ok? För jag VET att det är koppeltvång just nu ute i naturen.

När vi kom ut på en liten mer öppen yta med en väg precis intill så tycker jag att det är dags att kalla in Åskar. Jag ropar, han kommer inte. Jag stampar i marken och ryter till "ÅSKAR KOM HIT" men då så upptäcker han ju att matte är irriterad och vill absolut inte komma, så han börjar med lugnade signaler och går ifrån mig, ut på vägen! Jag får panik eftersom en bil är på väg så jag ropar, tar ett steg bakåt och .......................................














...... ramlar ner i ett dike. Men det tyckte Åskar iaf såg väldigt kul ut så han kom springande för att kolla vad Matte höll på med för tokigheter.