Jag är hemsk :(

Känner mig just nu som världens sämsta matte, men det var inte med meningen.... :( Satt och skrev framför datorn när Åskar kom och buffade på armen för uppmärksamhet, och jag bara skrek rakt ut : AJ väldigt högt och han blev superchockad. Han ville bara gosa, men det var en ren reflex från min sida. Han träffade rakt på mitt blåmärke och sår. Och det gjorde så ont så jag nästan började gråta. Men förhoppningsvis förlåter han mig.

Idag känner jag mig förtvivlad, trött, irriterad, ångestfylld, kramsugen (men jag skriker så fort nån nuddar mig så det går inte ihop), kall och allmänt knäpp.

Jag längtar efter något, men jag vet inte VAD det är. Det känns bara som om nånting fattas, det känns tomt.

Jag känner mig alltid ensam, även fast jag är i stora grupper, eller är med vänner, jag har gjort det i hela mitt liv, Kommer den känslan någonsin försvinna eller kommer jag alltiv vara utanför?
Önskar att livet vore lätt....