Jag klarade det!

Jag har klarat det, jag har klarat det! Helt jävla underbart! Jag håller på och blir frisk alltså inte förkylningen, jag börjar bli frisk från GAD och den sociala fobin! Gråter snart av lycka, nej kanske inte. Men det känns faktiskt VÄLDIGT bra just nu.

Helt plötsligt ringer telefonen, samtidigt som det knackar på dörren! Jag trodde att det var Per som knackade samtidigt som jag pratar med hans extrajobb i telefon. Det var inte Per utanför, det var Pers pappa, ni som har följt mig länge vet att pers pappa är ett stort ångestmoment eftersom jag har fått för mig att han inte tycker om mig. Vilket inte är sant, det är bara något som finns i mitt huvud. Panik. Jag avslutar samtalet och Pers pappa räcker fram en present från Pers farbror. Deras hund är med och Åskar blir överlycklig utav att Pers pappa är här och deras hund så det blir KAOS i trapphuset, men jag bjuder in dem på en kopp te, de hade tänkt gå ut och gå, och det skulle Per också göra när han kom hem så jag sa att han kunde ju vänta om han ville. Så i nästan en halvtimme lyckades jag hålla ett samtal flytande medan vi väntade på Per och det gick bra ibland kändes det lite krystat, men det är inte alltid fel med det heller. Så vi satt och fikade och pratade och han tyckte jag och Pers syster skulle gå på bio. Vi båda två är lite "knäppa" alltså svårt att ta kontakt med folk, men vi kom överens om jag ringer så ska han peppa henne så vi kommer iväg till gbg och se på bio. Kul :)

Jag är så glad och stolt just nu!