För vem lever jag?

Oftast känns det inte som om jag lever för min skull utan för andras, jag lever för Åskars och Pers och min familjs skull. Medan jag velat dö sen långt tillbaka. Jag är bara för feg för att våga ta steget, jag vill inte såra några. Men jag orkar inte med livet, för det går hela tiden emot mig. Hela tiden. Det har hänt flera gånger, jag sitter där med kniven i handen och väntar. Men vågar inte, samvetet kommer ikapp.

Men det blir bara bättre sakta,jag mår bättre än vad jag gjorde i höstas. Men jag mår inte bra. Jag orkar inte kämpa.