Blodet rinner

Det är inte så hemskt som det låter, för jag kan tänka mig att det låter rätt hemskt, för er som inte skadar er själva, ni som inte är destruktiva. Men det är ett sätt att lindra ångesten.

Jag använder inga rakblad , jag använder mina egna händer, jag klöser, river och kliar tills det blöder. Är det värre än att använda rakblad? Per tycker inte det, han tycker det är "skönt" att jag inte använder rakblad, för med ett rakblad kan det gå för djupt, det gör det inte med bara händer och naglar.

Oftast kliar jag sönder skorporna och när jag inte har skorpor skapar jag nya. Äckligt, ja jag vet. Men när man river bort, när det börjar blöda, en befrielse det lindrar ångesten, man slappnar av, det är svårt att beskriva, det är en smärtblandad njutning. Svårt att förklara , så svårt.

Nej jag mår inte dåligt, jag bara avreagerar mig, jag är helt slut, jag däckar snart ihop i sängen, jag ska bara försöka orka duscha först. Jag har alltid rivit sönder mina ben, ända sen jag var liten, men inte förens de senaste åren har jag förstått varför. Självklart beror det också på klåda/allergi, men oftast inte.

Helgen har varit bra, idag har vi varit ute hos Pers föräldrar, jag tror faktiskt att jag betedde mig normalt där, jag klarade av att konversera, jag pratade. Det är ett tecken på att jag blir bättre, jag vågar, jag orkar vara social. Men nu är krafterna helt slut. Och hela kroppen värker.

Mina ben ser för jävliga ut, det är ärr över hela dem, jag har ALLTID hatat mina ben, men jag försöker lära mig acceptera att de är en del av mig, ärren är också en del av mig, de kommer aldrig försvinna, de kommer alltid påminna mig om smärtan, men förhoppningsvis så kommer de även påminna mig om att jag tog mig ut från smärtan, levande!